tillbaka till samtiden

Det våras för släktträff idag (eg dop), sitter för tillfället hos klas efter att ha suttit och pluggat matte där till sent på natten igår (typ 02.00?). Jag är ju nästan ambitös när jag väl försöker mig på det.

Till pluggandet hade vi också en genomlyssning av kents nya skiva, tillbaka till samtiden. Elektroniskt och fräscht. Så jävla fräscht, jag gillar det jättemycket. Samma ångeströst, coolare ljud. Hade ju blivit ledsen om de hade släppt ett till ‘Du & Jag, döden’. Ser fram emot att se de live i november, det kommer bli NAJS.

Så snart ska jag ta ett tåg – yo-home to Bel-air! För att duscha och lägga fram kläder så man ser sådär äckligt tillfixad ut, lite för att kusinen med sin nyköpta systemkamera kommer fota överallt, lite för att alla kommer påpeka att man ser fin ut i håret eller så, och lite för att jag har gått och sett så jävla sunkig ut hela veckan att det nästan känns skönt att ha en anledning att se lite för uppfixad ut, istället.

Har också gått och blivit jävligt sugen på Portal sedan lite pepp ifrån #N-next igår, har så lite koll på fps-scenen så det nästan är pinsamt. Men jag lyckades ändå koppla det till the orange box och sen så kom lite bilder upp i huvudet och så. Tråkigt när man är sen på att koppla. Måste bara hitta en kompis som köper det och som har 3-4 lediga timmar över. \o/ Brukar ju inte vara så svårt.

Appropå något helt annat så köpte jag en ny mobil i helgen, en K530i, den är najs. Nu betalar jag ett abonnemang på 99:- i månaden, vilket känns så jävla seriöst att jag nästan vill gömma mig bakom en sten och gråta. Ja, jag betalar det ju själv också. D: Fast telefonen var ju jävligt cool.

Bara om man kunde komma på världens coolaste ringsignal som inte är mgs2-codec som alla har. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHH, DAGENS I-LANDSPROBLEM.

;____________________________;

COOLA GREJER

Sitter på datorkunskapen nu och småidlar gamebrinks och kotaku. Såg nyss världens bästa sak. :]

 …

ALLTSÅ OwO!! KÖKSVANTAR TILL SPELET!!! <3 Nog för att de var mörkblå och ganska fula ;< men alltså hela grejen bara.

 Jag älskar merchandise.

Ugh, börjar halka efter lite i vissa skolämnen och har inte pluggat till mitt biologiprov än. Jag ska göra det, sen. Känns bara så dumt när jag vet att jag är duktig, men ändå skjuter upp och struntar i saker. Önskar att jag vore lite mindre lat, kanske, ha lite mer självdiciplin. :/ Kanske borde göra något annat på den här lektionen istället för att idla internet också.

Snart klar, är bara den här lektionen. Sen åker jag till Borås. <3 Känns skönt att komma iväg lite. Har varit hemma så mycket de senaste veckorna, känns det iallfall som.

Åskmoln

Jag har ganska många olika humör, glada, ledsna, magiska osv. Ett av de ut såhär:

Jajamensan, igår var jag åskmolnet. Det blixtrade konstant över mig i tjugofyra timmar, ingenting var glatt, rosa var fult, potatis är äckligt och katterna bet mig. De där dagarna när man skäller ut någon för att de frågar hur man mår, eller de där dagarna där man pekar finger åt den där jävla idioten till busschafför som körde iväg innan jag hann med bussen.

De där dagarna där inget är anpassat till sitt eget ego. De där dagarna där inte allting har den där automagiska Sara-magin som gör att man hittar en hundralapp på marken precis utanför godiskiosken.

Trots att det var ganska fint igår när jag tänker efter idag, var på ds-träff och spelade Risk för första gången. :] Gav upp efter att tagit över hela fucking ASIEN på ONE SHOT HADOUKEN! \o/ Rkl vann dock på walkover, trots att Eleton i princip hade tagit över hela världen. :3

Det var ju inte så kul risk, egentligen. Inte lika elakt som Blokus och Mario Party och inte lika mycket skills heller. Det gjorde mig glad ändå att träffa alla igen, trots att jag var på cphumör och jättetrött och febrig så det kändes som om jag bara skällde ut ALLT och ALLA för att de FANNS, och framför allt när de inte tillämpar den GYLLENE BRÄDSPELSREGELN!

Det är helt uppenbart att ni måste upplysas!

Den gyllene brädspelsregeln: Man ska tänka ut sin runda, före sin tur!

Den här regeln är noga uttänkt under ett krig i finns i sjön när undertecknad gick i trean. Det var jag och grabbarna i min klass. Det var ett spel om heder, ära och allt viktigt här i världen. Tyvärr fanns det en grabb med oss från andraklassen som inte riktigt förstog

 

 

DEN DÄR JÄVLA SNORUNGEN TOG EN HALVTIMMESRAST PÅ SIG ATT BESTÄMMA OM HAN SKULLE VÄLJA EN SJUA ELLER TREA D:

Det är ett minne som är inbränt i mig för evigt! Vi var så sura så vi skulle baxxa ALLA DEN GRABBENS POKÉMONKORT. Kommer också ihåg för det var extra frustrerande för under då vi spelade låg min tamagotchi i rummet brevid och pep. :’( SEN DOG DEN. men man fick inte gå därifrån för då skulle de baxxa MINA pokémonkort istället. Så det var ju pest eller kolera rakt igenom.

Därefter, för att kunna rädda mina framtida tamagotchi’s :/ Så kom vi på en regel, att medan någon annan spelar sin runda så är man LISTIG och tänker ut själv vilka smarta kort som inte finns i sjön.

Och varför ska man tillämpa en hundra år gammal regel IDAG? JO, inte för min skull. Utan för er! För nästa gång kan det vara er dinosaurie tamagotchi, Dino, som DÖR. ;; ____ ;;

Jo just det, jag har blivit jätteförkyld också. Det är ganska jobbigt att gå runt och känna sig trött och hängig då det är ganska tufft i skolan just nu. Plus att det är en hel del som ska fixas och göras innan jag ska till Borås i helgen. Orkar inte åka iväg och veta att det bara är ett stort berg med saker som ska göras och borde vara gjort. D; Bestämmer mig för att stanna hemma imorgon och passa på att städa och klara ut Odin Sphere. :’>

Stajlade för min mattelärare idag också, med kuben. :] Han blev imponerad av att jag kunde lösa den typ (HAHA HAN VET INGENTING). (Vilket helt klart är det bästa och nästan det enda bra med kuben, låtsas som att man är jättejättejättesmart ..förlåt.) Han pratade om när han var liten och gick i trean där alla hade en rubiks kub. Jag förklarade honom att jag förstod precis, när jag gick i trean hade alla pokémonkort.

Jag tror min mattelärare förstod mig på ett sätt som han sällan förstått någon där.

Do you remember love?

Ja.

Jag kommer ihåg kärlek.

Den stavas M-A-C-R-O-S-S och vi får titta två hela timmar, när hon är med om ett handmålat rymdkrig ifrån åttiotalet. Tillsammans med bland annat en sångerska, en överbefälhavare och gröna gigantiska män.

Det finaste hon, och jag tillsammans har varit med om.

Jag har sett Do you remember love, och plotlinen är ganska simpel. Ett kärleksdrama som utspelar under ett krig mellan Zentradi och Människorasen. Människorasen som lever loppan, pysslar med sin protoculture och lyssnar på sin favorit j-pop musik. Och Zentradi som inte har något som helst förståelse för interaktion med det andra könet, som hellre vill kriga.

En stor del av filmen utspelar sig såklart på: The Super Dimension Fortress MACROSS. Det där handmålade gigantiska koloniskeppet som har en styrka av hela jorden tillsammans. Ni vet Moderskeppet, det starka, det där vackra.

Hon man alltid kan lita på.

Tidigt sugs man in och upplever det största, när Misa Hayase kommenderar sin flotta att attackera Zentraedi som rör sig snabbare mot kolonin.

När mördarmissilerna spränger allt motstånd i luften och de mindre erfarna piloterna pustar ut i lycka och adrenalin är det inte slut än. Veteranerna finns alltid där för att plocka ned oss på jorden igen, påminna oss om att det blir jobbigare. Det blir häftigare.

Precis här skriker jag till utav lycka i mitt flickrum. Efter att ha upplevt den övermäktiga och fina känsla när saker har sprängts i luften, metall som slungas ut i rymden i smådelar från att tidigare vara stor och gigantisk. Som att sparka på ett pepparkakshus, ha ned ett kapla-torn eller ta sönder något i lego. Och sedan få den mest självsäkra krigaren som pumpar testosteron likt Solid snake ur alla porer på kroppen att lugna en och lova att det kommer mera.

Det är vagt, oron stiger lite. Kan det? Går det? Finns det fler? Jag börjar tvivla på flottan, kan ni verkligen spränga alla? Men jag lägger i det sista och litar på han som utlovar mig mord och död. Mycket riktigt, några sekunder senare kommer nästa laddning. Och likt tidigare försök så försvinner alla som röd-orangea puffar i rymden. Precis som utlovat.

Men Sara, varför ska jag se på det här egentligen?
Om det inte blev uppenbart vid missilerna, låt mig förklara. Jag ska berätta om kärleken, för i grund och botten så är det en kärlekshistoria man uppelever. Från att börja med att vara gullig till sättet som vilken åttiotalsfilm som helst har varit, så twistar den och spinner om till den mest episka kärleksupplevelsen någonsin. Om att bara vara två och att aldrig mer komma ifrån det, och tillbakaslaget senare.

Mechafantast eller inte, om man missar att se Lynn Minnway bli skyddad av trettio tusen missiler, att se en pilot rädda sin idol, och bli kär i sann åttiotalsanda med klatchig musik i bakgrunden. Är något som lämnar en med en pirrande känsla imagen, och ett gigantiskt sug efter att se det igen.

Och igen.

Och igen.

För att genast upptäcka flera nya detaljer, och saker som man har missat i bakgrunderna där varenda frame är detaljerad som en tavla.

Det blir inte bättre än såhär.

Jag lovar.